Dölhed Anna Larsdotter

Blev 16 år.

Far: Dölhed Lars Jonsson (1818 - 1872)
Mor: Marit Olsdotter (1812 - 1843)

Född: 1840-02-22 Malung (W) 1) 
Död: 1856-03-17 Björnlunda (D) 1) Mördad.


Noteringar
” I onsdags förmiddag afrättades å Daga härads afrättningsplats, nära Nyköping, skomakaren Carl Petter Brunfeldt, hvilken jemt två år i dag på ett grymt sätt mördade en dalkulla för att åtkomma henne tillhöriga 60 rdr. Brunfeldt, som var 28 år gammal, hade två gånger hos K Maj:t begärt förskoning från dödsstraffet.” (Aftonbladet Lördagen den 20 mars 1858)

Svält utlöste kvinnomord – 3 liv offrades

När de båda dalkullorna Ingeborg Nilsdotter och Dölhed Anna Larsdotter den 15 mars 1856 vinkade farväl åt varandra vid Mellösa kyrka skedde de i den förvissningen att de skulle träffas igen om några dagar. Den 20 mars hade flickorna, som gick med gårdfarihandel, kommit överens om att träffas vid Wiby i Björnlunda dit de skulle gå på skilda vägar. Den endast 16-åriga Anna vinkade glatt åt Ingeborg innan hon försvann i en vägkrök, föga anande det hemska öde hon gick till mötes. Fem dagar senare ändades hennes vandring med morddramat vid Tibble sågstuga i Björnlunda – ett mord som skulle komma att kräva tre dödsoffer och som blev ett av 1800-talets mest uppskakande brott.

Den 16-åriga kullans våldsamma död och hennes mördares avrättning på Axalaskogen i Björnlunda lever ännu kvar i folkmun. Mördaren begravdes omedelbart bredvid den schavott som bönderna i Daga rest inne i skogen. Senare byggdes en landsväg just över den plats där mördaren grävdes ned likt ett djur. Numera har vägen ånyo fått ny sträckning och begravningsplatsen ligger några tiotal meter från landsvägen Björnlunda Nyköping i närheten av fastigheten Örnbo.

Mördaren ”gick igen”.
Folkfantasin har fått rik näring av det öde som dramats tre olyckliga huvudpersoner gick till mötes. Så sent som för några år sedan fanns det människor som allvar menade att den avrättade mördaren ”gick igen”. En i övrigt trovärdig lantbrukare kunde ta på sin ed att då han en gång färdades med häst och vagn i skymningen förbi avrättningsplatsen, fick han plötsligt se den avrättade mördaren springa efter vagnen, hållande i dess bakdel.
I de otaliga sägner som berättas om tilldragelsen har detaljerna till stor del förvanskats. En del har dramatiserats och andra återigen har glömts bort. I detta fall som i så många andra överträffar dock sanningen dikten i fråga om gräsliga detaljer och beklämmande bakgrund. Folkets medarbetare har på Riksarkivet i Stockholm studerat de gulnade handlingar i fallet – handlingar som i sin ordkarga nakenhet ger en skakande skildring av yttersta fattigdom och svält och som i kalla meningar skildrar en faders och makes förtvivlan över familjens svält, vilket slutligen skulle komma honom att tappa sans och förnuft. Handlingarna skildrar också mördarens åldriga föräldrars och hans sex syskons ångestfyllda bön till konungen om nåd för den dödsdömde sonen - brodern – böner som förklingade ohörda.
På måndag den 17 mars är det på dagen 100 år sedan epilogen till morddramat i torpstugan vid Tibble utspelades på Axalaskogen i Björnlunda. Då föll skomakare Brunfeldts huvud för skarprättare Hjorts bödelyxa. Det var den sista avrättningen i östra Sörmland.
Vad som här kommer att skildras om mordet och avrättningen är baserat på originalhandlingarna i Riksarkivet. Berättelsen återger alltså de faktiska förhållandena och de mer eller mindre dramatiserade folkskildringarna kan avskrivas.
Skomakare Carl Petter Brunfeldt, född den 13/10 1824 i Vårdinge, kom inflyttande till Tibble sågstuga den 7 febr 1856. Med sig hade han sin hustru, Maria Christina Dahlgren, född i Västergötland den 30/4 1825, och sina två små barn, den drygt tvååriga Hilda Maria och den knappt ettåriga Carl Ludvig.

Äktenskapet olyckligt.
Skomakare Brunfeldts äktenskap var inte lyckligt. Han var begiven på dryckenskap och kunde inte få sina förtjänster att räcka för familjens uppehälle. Hustrun var gnatig och kunde inte hushålla med de små smulor mannen kunde dra till huset.
Hon hade flera gånger uppmanat mannen att begå brott, rånmord eller något annat, för att skaffa pengar till familjens uppehälle. Han hade dock vägrat, rättkänslan var ännu så länge starkare än hungern.
Familjen kom från Trosa landsförsamling men hade de haft fattigt på den gamla platsen blev det inte bättre sedan de kommit till Tibble. Torsdagen den 20 mars 1856 kom Brunfeldt hem från skogen kl 10 på förmiddagen. Han hade försökt spåra upp något villebråd men misslyckats. Även hustrun befann sig ute i skogen och plockade bränsle. Brunfeldt halvlåg på ett par stolar och såg med förtvivlan på sina små som lekte på golvet. Deras lekar var av naturliga skäl av det stillsammare slaget. På åtta dagar hade de nämligen inte funnits en matbit i huset och barnen var fullkomligt utmärglade och orkeslösa.

Barnen blir mordvittnen.
Vid elvatiden kom den 16-åriga dalkullan Dölhed Anna Larsdotter in genom dörren. Hon var på väg till Wiby i närheten där hon skulle möta kamraten Ingeborg, som hon skildes från i Mellösa kyrka den 15 mars. Kullan hälsade glatt på skomakaren och de båda avtärda barnen på golvet. Hon ville sälja några småsaker och satte sig på en stol med ryggen åt Brunfeldt för att plocka upp det salubjudna ur sin skinnränsel. I Brunfeldts sinne hade länge striden stått hård mellan rättskänslan och frestelsen att begå brott. Han såg på sina bleka och utmärglade barn, såg på dalkullan och hennes ränsel vari det enligt hans omtöcknade hjärna skulle finnas mycket av denna världens härlighet. Han orkade inte kämpa emot längre utan tappade plötsligt all sans och förnuft. Utan att ha riktigt klart för sig vad han egentligen stod i begrepp att göra, fick han tag i nederdelen av ett stövelblock och smög sig bakifrån på det arma offret. Ett fruktansvärt slag i flickans bakhuvud medförde att hon föll mot dörren och sedan ned på golvet. Det hördes svaga och rosslande klagoljud ännu sedan offret ytterligare tre slag. Sedan föll mordvapnet ur skomakarens hand och i stället tog han en yxa och slog flickan i bröstet ”varvid all rörelse hos henne upphörde”. Allt detta hade utspelats med de båda små barnen som åsyna vittnen på golvet.

Liket gömdes i rishög.
Mördaren bar in den livlösa kroppen och skinnränseln i en skrubb i stugan. Ett par timmar senare gick han och den under tiden hemkomna hustrun in och undersökte offrets tillhörigheter. Brunfeldt hittade offrets kjortelficka en portmonnä innehållande 16 riksdaler och två skillingar. Varorna värderades senare av den andra dalkullan till 23 riksdaler, 29 skilling och 4 runstycken. Pengarna tog Brunfeldt med sig till ägaren av Tibble köpte spannmål och andra förnödenheter redan innan offrets kropp hunnit kallna.
Hustrun plockade undan den mördades tillhörigheter på olika gömställen i stugan och själva ränseln hängdes upp i skorstenen. När det blivit mörkt bar man ut kroppen och gömde den under en rishög inte långt från stugan och endast några meter från vägen.
Under tiden som den ohyggliga gärningen begicks befann sig dalkullan Ingeborg Nilsdotter inte så långt därifrån. Hon skulle möta Anna i närheten av mordplatsen och väntade länge på att hon skulle komma. När så inte blev fallet började hon gå den väg Anna måste ha tagit och frågade efter henne. Vid Näs i Gåsinge fick hon veta att Anna passerat och sedan hade man sett henne på flera olika ställen på vägen mot Wiby. Sista stället var vid Tryntorpsstugan alldeles i närheten av Tibble sågstuga. Där hade Anna varit tidigt på förmiddagen den 20 men sedan försvann alla spår.

Mördaren försökte fly
Hos makarna Brunfeldt var Ingeborg också inne men de förnekade att de sett Anna. Inne i stugan tyckte sig dock Ingeborg se en sak som tillhört Anna. När hon sedan av ägaren till Tibble fick veta att Brunfeldt haft ovanligt gott om pengar på eftermiddagen den 20 gick hon till länsman och anmälde försvinnandet. Kronolänsman Adolf Engström på Mälby, kronofjärdingsman Johan Kjellman och nämndeman Anders Jansson gjorde sällskap med Ingeborg vid hennes sökande. Komna till makarna Brunfeldt tyckte de att makarna uppförde sig underligt. Särskilt fru Brunfeldts beskäftighet och iver föreföll misstänkt varför man på stående fot beslutade om husundersökning.
Man hittade också snart nog en mängd saker som Ingeborg ”under höga rop av fasa” igenkände såsom Annas egendom. När slutligen fjärdingsmannen tittade upp i skorstenen och hittade skinnränseln störtade Brunfeldt på dörren. Den flyende mördaren upphanns dock av fjärdingsmannen ute på landsvägen. Han föll ihop och erkände mordet samt visade var offret låg gömt.

Hustrun begick självmord.
Detta var den 25 mars Makarna sattes under natten under bevakning i flygelbyggnad vid Tibble och fördes dagen efter till fängelset i Nyköping. Den 7 april avled fru Brunfeldt i sin cell och om detta berättar Brunfeldt i sin nådeansökan till konungen att hon ”efter 4 dagars outsägligt lidande dog, ryseligt att omtala, i det förferligaste plågor”. Han berättar vidare att hustrun greps av förtvivlan vid häktningen och att hon nästan mållös fördes till fängelset.
Den 30 april och den 2 maj 1856 var målet före i Daga häradsrätt vid tingsstället i Gåsinge. Den 10 maj kom utslaget som löd på dödsdom genom halshuggning. Den 2 juni 1857 fastställde Svea hovrätt domen som slutligen också fastställdes av högsta domstolen den 10 nov 1857.

Kungen lät sig ej bevekas
Den 5 sept 1856 inkom den dödsdömdes åldriga föräldrar med en nådeansökan som avslogs. Den 20 aug inkom mördarens egen nådeansökan som även den avslogs.
Den 18 jan 1858 skrev föräldrarna och mördarens sex syskon i ett sista desperat försök till kungen. Det är beklämmande att läsa de förtvivlade anförvanternas ångestfyllda bön om nåd. Dokumentet avslöjar det djupa lidande som ogärningen åsamkat de åldriga föräldrarna och de sex syskonen, alla oförvitlade och hederliga arbetare.
Inte heller detta bevekte kungens hjärta och den 17 mars lade den olycklige sitt huvud till rätta på stupstocken på Axalaskogen.

Ohyggliga avrättningsscener.
Den blodiga epilogen till det lika blodiga dramat bevittnades av 100-tals åskådare. Än idag finns det gått om folk som kan berätta om avrättningen. De har hört historier av sina föräldrar eller andra äldre släktingar som var med på Axalaskogen. Bl.a. kan hr Gustav Larsson, Svedeliusväg 18 i Nyköping, relatera de berättelser som han hört av sin egen mor. Hon var 18 år och åsyna vittne till halshuggningen.
Signaturens farfar, timmermannen Eriksson i Stigtomta, var 14 år och anställd på en gästgivaregård som s.k. skjutspojke. Han fick köra en person till avrättningen och när man höll på med förberedelserna upptäcktes att det fattades folk i spetsgärden d.v.s. en ring av vakter runt schavotten. Bland dem som utan vidare kommenderades fram var också den 14-årige skjutspojken.
Även i dagabygden finns det många som kan berätta om avrättningen. Denna tycks ha etsat sig starkare in i minnena än mordet. Berättelserna är samstämmige på en del punkter, bl.a. att de nyfikna som klättrat upp i träden ramlade ned avsvimmade i stora högar när bilan skilde delikventens huvud från kroppen.
Man vet också berätta om hur folk sprang fram med koppar och andra kärl för att få några droppar blod. Bl.a. skulle en fru från Nyköping ha fått en försvarlig mängd blod i ett kärl från den huvudlösa kroppen. Detta drack hon ur på stående fot. Man trodde nämligen blint på att blod från en avrättad botade fallandesjuka.

Barnens öde höljt i dunkel
Så var alltså sista akten på 1800-talets dystraste morddrama utspelad och den arme mördaren hade sonat sitt brott enligt den tidens vedergällningsprincip. Hustrun slapp genom sin hastiga död ifrån de två årens kval. Hon tog troligen sitt eget liv genom förtäring av gift.
De två små barnens öde är höljt i dunkel. I kyrkoboken i Björnlunda finns de upptagna år 1856 tillsammans med föräldrarna. Nästa gång namnet Brunfeldt dök upp 1857, står han som änkling och om hans barn nämns inte ett ord. De har inte heller återfunnits på något annat ställe. Troligen gick de båda ödet till mötes att ”auktioneras bort på socknen” en sak som vi allt för väl vet det innebär för små värnlösa barn.



Källor
 1) Weimy Eriksson



<< Startsida
Skapad av MinSläkt 3.2a, Programmet tillhör: Sören Olsson